Dagarna finns och går - oavsett om jag gillar det eller inte. Vissa sekunder tror jag att jag håller på att förlora förståndet och jag känner att jag vill skrika av vetskapen att jag är helt handikappad och förödmjukad över att jag inte ens kan ta mig från duschen själv. Jag får panik över hur det ser ut här och den enda jag kan göra är att ligga i havet av ofräscha täcken och kuddar och känna hur svettlukten sätter sig som ett stort blåmärke över kroppen och gör sig påmind att jag måste ha hjälp med det mest basala som personlig hygien.

Jag är så beroende av en annan människa som man kan bli. Samtidigt är jag bortom tacksam att jag har haft Boo hos mig och att han har kunnat jobba hemma och det har gjort mig mindre rädd. Jag är rädd för att ramla och göra mig mer illa. Jag är rädd när jag är uppe och ska försöka ta mig fram. Jag känner mig liten, bräcklig och jag skäms.