Jag tror fan att jag är tillbaka nu!
Långsamt börjar jag komma tillbaka till mitt gamla själv och jag vill inte längre skära mig i armen vid tanken på träning.
Ett tag stod jag vid en mental livskorsning då jag på allvar funderade på att sluta träna helt och inse att allt är skit och bli sörbergedrägg. Men jag blev räddad från den gatan av många människor, men speciellt 2 st som fick mig att inse att "det är bara att träna. Det är bara att köra på. Jag var också helt knäckt, men jag bara fortsatte"
Jag är inte ensam i min skada, även fast det kan kännas så. Hon har haft en likadan. Hon vet vad jag går igenom. Men hon gav mig också peppen att köra som fan och övervinna den här jävla fotskadan. Jag ska fan rehab-a skiten ur den och visa den att JAG bestämmer. JAG bestämmer när det är dax att sluta eller inte. Och fan att det är dax att sluta! Hells nah.
Kommentarer
Trackback