Jag har vetat väldigt länge att jag inte funkar som alla andra och att jag förmodligen har en brist på nånting i hjärnan som får mig att agera, funka och fatta mina inte alltid så väldigt kloka beslut. Om det är genetiskt eller nånting jag har plockat upp, vet jag inte. Men jag vet att allt inte är som det ska.

Nu säger jag inte att det är varken rätt eller fel, det är min hjärna och jag skulle inte vilja ha någons annan, men det har ju inte alltid varit lätt...

 

Från och med det att jag var 9 år har jag haft behov av att fylla mitt liv med olika "intressen".

Intressen som jag har tagit längre och längre i takt med att jag bytte ut dem. Det gick från oskyldig beundran, till dyrkan till nånting som helt och fullkomligt genomsyrade hela min existens. Det gick så långt att det var omöjligt att leva normalt. Jag fanns till & andades för en individ som egentligen bara var en röst på en skiva, ett ansikte som hängde på mina väggar och bestämde mitt liv utan att jag kunde kontrollera det. Jag visste att det inte var hälsosamt alla gånger, eller jag tror att jag visste det, men ingenting kunde komma igenom den osynliga bubblan jag långsamt försvann i. En bubbla jag trodde att jag hade hittat min identitet i, men som långsamt åt upp min själ innifrån och gjorde mig tom och mer förvirrad.

Jag beskyddade min bubbla för allt jag var värd, för skulle den spricka skulle jag försvinna in i mig själv och människor skulle se hur ledsen jag var. Hur ekande tomt det var inne i mig. Hur bortkommen jag var.

 

Efter flera år tog jag mig så småningom ur min uppbyggda fantasivärld och kunde vända mig om och se vilken skada den hade ställt till med. Och jag visste att jag aldrig ville hamna där igen. För det är inte värt det, varken mentalt eller ekonimiskt ;)

Och som sagt, jag har ju aldrig varit den som kan göra nånting med måtta, eller lyssna på en låt ett par gånger för att den är så bra. Jag kan lyssna i flera flera timmar om jag hittar nånting jag gillar. Så rätt var det var så dök nånting upp igen som egentligen var så otippat på att jag skulle fastna för och jag kände jag att jag höll på ta det välbekanta steget ut tillbaka till galenskapen. Känslan är så väldigt tydlig i början, det är som att vara nykär.

Det kändes ganska bra, men för en gång skull visste jag att jag var tvungen att dra i bromsen och sätta stopp för mig själv. För annars vet jag hur det kan sluta, och hur det kan börja igen...

 

Sen hjälper det också att ha en bästis som kan prata mig tillbaka till verkligheten igen...

 

 

 

Just nu känner jag mig som en kåt bisexuell vid en orgie. Jag fullkomligt famlar bland alla skivor Boo har laddat ner till mig med Simon & Garfunkel och min Paul Simon. Vilken ska jag ta först? Vilken ska jag lägga över på mp3'n? Vilken är bäst? Hur kommer jag reagera?

 

Frågorna är så många och jag känner mig uppriktigt lycklig över mina valmöjligheter. Jag är berusad på musiken och på känslan.

 

 

 

Vad har HIM, System of a Down, Volbeat och Audioslave gemensamt..?

 

 

Jo, serru, Samtliga spelas under kategorin "Hard Rock" i min fräsiga rockmusik app.

Haha! Kan jag garva mer, eller?? Jag var tvungen att sätta mig första gången jag hörde Razorblade Kiss.

Mina föredettingar är så jävla hårda!

 

 

 

 

Ikväll har jag fått vara med min Mow och fika lite (mycket) ösa ur mitt mamma perspektiv och tittat på Bruce Springsteen på youtube, typ.

Jag frågade flickan bakom bullarna om det fanns vegan fika och hon blev så förvånad. Hon var ny visseligen, och när hon tittade i pärmen nämnde hon att det "är havregryn i dessa" jag blev så rörd av hennes engagemang att jag inte ville säga nånting.

Men hon får en stjärna i kanten av mig,

Det finns en tjej jag känner. Vi har spelar andra med få meningar och vi stöter på varandra på stan ibland. Och varje gång jag ser henne är hennes feta hår det första jag lägger märke till. Det spelar ingen roll när eller hur eller vart vi ses - hon har alltid otvättat hår, jag börjar fundera om det är nånting som är obligatoriskt med hennes person.

 

Dessutom är hon alltid så jävla hajpad och galen och jag har inte tänkt på det förrut, men hon är förmodligen fruktansvärt bipolär och manisk när vi ses. Det kan stämma bra överens med hennes kläder. Det ser ut som hon har stulit dem från en skyltdocka från en klädaffär som drivs av en blind före detta hemlös bohem.

 

Jag har alltid så svårt att relatera och jag vet inte vart jag ska fästa blicken, eller vad jag ska göra av mig själv. Jag märker att jag lägger på mig nån slags personlighet som jag inte alls vill vara, eller som jag inte alls är. Men hon är så in your face att det är svårt att stå kvar på samma ställe.

 

Allt blir så tillgjort och det är bara skönt när jag få gå däifrån...

Efter mer än en månads kamp med tele2 har jag äntligen vunnit! För tillfället iallafall. Det känns som en sten har lyfts från mig och jag riktigt kände hur sprallig jag blev när jag hade lagt på.

Jag blev lovad kompensation i augusti och september. Men nånting säger mig att jag kommer måsta ringa dit igen och bråka på dem.

 

Men för så länge är jag nöjd.

 

 

Vart kan jag få tag på en sån här tröjja?!

 

Så jävla läcker.

 

 

 

Min morbror.

 

 

 

♥

 

 

 

Ibland när jag har lurarna på mig så brukar jag leka att jag är en världsikon och alla avgudar mig, medan jag går och svassar med i musiken och låtsas att jag spelar in en video.

 

Då känns allt så bra, på nåt sätt...

Nu gillar jag Teen Wolf på facebook, så då måste det betyda att det är sant...

 

 

:D

 

 

TBIM - det hade jag kunnat sagt idag, men att easa tillbaka till jobbet efter 2 veckors semester var inte så förödande som jag trodde.

Visst bet ångesten imorse när mobilen ringde 06:05, men det tog inte många timmar att vara inne i det gamla vanliga igen.

Men igår kände jag mig lika liten som en borttappad 5 åring, och Boo fick inte ens lämna soffan utan att säga vart han skulle. Söndagsångest gånger 47, ungefär...

 

Fast nu känns det faktiskt riktigt bra! Sedan vet jag ju att jag jobbar bara 2 veckor till, sen har jag semester igen. *flina*

 

 

Varför i hela jävla världen tror folk att bara för att det är en second hand affär så finns det automatiskt en toalett??!? Jag vill jävla mörda alla as som kommer in och ställer samma fråga om och om OCH OM IGEN!! "Har ni någon toalett att låna ut?"

 

 

Trodde att det skulle bli lugn ingång idag. Jag låste upp dörren, men öppnade den inte. Ganska folktomt. Nice. Men det tog inte många minuter innan alla jävla offer börjar välla in...

Som en never ending flow av människor, det tar lixom inte slut!!!

 

Jag dööööör!!!

William - Bill (William Bill Scully)

Robert - Bobby


I DON'T GET IT!!

Fan vad äckligt det är att flagna i hårfästet!! Jag ser ut som ett lepra sjukt gatubarn.

 

 

Dr Ross var alltså närmare än vad jag trodde...

 

Oh hells to the yeah! Har ju varit på mitt första Pearl Jam gig också. Under vilket jag trolovades till hela bandet och State of Love and trust är det officiella låten att rejva till.

 

Lite på mig - Min Eddie kan sin svenska!

 

 

    ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

 

 

Låtar att häpna till: Jeremy, Given to fly, State of love and trust, Do the evolution (it's evolution, baby!) Black, Yellow ledbetter/Little‧ wing.

Shit pommes frites. Jag har varit borta från den digitala, artificiella världen så länge! (nu räknar jag inte fräs mobilen som håller mig väldigt sysselsatt med ett nytt spel jag håller på knarkar typ hela tiden - Rumble! Oh, dog damn vad det är roligt) Jag har saknat att blogga och berika världen med min muntra uppsyn och glada människo-inställning
:D

Men nu är jag tillbaka! I stugan, visserligen och chillar och tar det lööögnt.

 

 

 

 

 

 

LET THE COTTAGE-VACCATION START!!!!!!

:D

 

 

 

 

 

Asså!

Svenska skådespelare är oftast så jävla dålig och icke trovärdiga, men ändå har jag sett hela den här jävla millenium triologin, BARA för att Lisbeth är så jävla ball och jag vill injicera hennes look. Jag är fan såld!

Även fast samtliga filmer sög som bara svenska filmer kan var det bara att bita ihop och försöka igonerar handlingen, de tafatta skådespelar försöken & de sjukt manuserade sättet att leverera repliker, hon var iallafall inspirerande att se på.

 

Sedan när det ska komma en amerikansk tappning på skiten tänkte jag att; "hey! Det kan ju inte bli sämre iallafall"  MEN DET KUNDE JU DET!!

Igår hyrde vi "The girl with the dragon tattoo" för att kanske kunna se filmen utan att dö av skam av att vara svensk.

Men vafan! Den var ju ännu sämre! VARFÖR måste det castas uppenbarliga svenska skådisar som ska försöka knaggla fram engelska repliker på ett trovärdigt sätt??

 

Varför inte bara använda sig av människor med engelska som modersmål??!! Mikael kunde ju inte ens uttala sitt eget namn!! Jag dog flera gånger på Robin Wrights dialekt, vart skulle hon komma ifrån?!?! Sedan alla svenska namn, goddamn!! Gunnar, Sven, Hilda, Greta, whatever!!!!

 

Inte ens min Stellan kunde save face!