Simon & Garfunkel har rätt!
Jag hatar mig själv när jag känner att jag måste stryka människor medhårs. Människor som egentligen är främlingar, men som jag ändå måste ljuga för. Precis som att min livskoll spelar någon roll för dem & får dem lugnare.
"... Men vad ska du göra nu då? Ska du inte plugga?"
Då kan jag bara inte säga "nej, jag vill inte"
Utan måste låtsas se fundersam ut, som om att deras idé var banbrytande & de kan andas ut när ännu en människa vill saker i livet & känner lust att utbilda sig & brinner för saker.
Jag brinner inte för livet som andra verkar göra. Jag vill för det mesta att det bara ska vara över, för jag känner att jag inte borde vara här.
Fick jag börja om & klicka på "Ja" knappen hade jag inte gjort det. Hade jag fått välja hade jag valt att inte ha fötts från första början.
Men människor fattar inte.
Kommentarer
Trackback
