För en gammal man på 75 år så rockade Sir Paul Simon länge. Han var på scenen i ungefär 2,5 timmar och det bara sprutade gamla godingar varvat med det nya som jag ännu inte har fått kläm på och som jag faktiskt inte gillar speciellt mycket, men det gör inget för det är kärlek och värme i musiken och live så har det mesta ändå en tendens att bli riktigt bra.

Jag är i full gång i mitt quest att skaffa hans autograf så att jag kan tatuera in Cecilia på kroppen och skryta för alla som orkar lyssna att "det här, det är Paul Simons handstil!"

 

Det är svårt att battla när ingen vill lyssna och varken säkerhetsvakten eller hörlurekillen ville ge efter för min önskan att bara stjäla några bokstäver av honom.

 

Jag dröjde vid bakdörrarna när jag vände mig om och stirrade Fredrik Skavlan i ögonen.

"Men det är ju du!" utbrast jag och gick mot honom. Han såg jätteförvirrad ut. "Du har ju träffat Annie Lennox! Hur var hon?"

Han garvade och berättade att hon var jättetrevlig.

Sedan frågade jag "Hur luktade hon?" (jag har nån dille på att få veta hur folk luktar) och då garvade han igen och jag fick inget bra svar.

 

Sedan gick han och hans gang för de hade "pass" och fick komma in backstage.

 

Jag står kvar, full av konsert och muntorrhet, mina ben är använda och jag vill egentligen bara sitta ner och dricka ett glas vatten. Jag är gammal nu.

 

Men jag har fått äran att höra Paul Simon igen. Jag älskar honom och han är så kroppsligt liten att jag vill ställa mig bredvid honom och se hur mycket jag kan beskydda honom.

 

Hail Hail Mr Simon