Varje år nästan lovar jag mig själv att INTE gå på selånger & varje år är jag likt förbannat där ändå. Jag verkar glömma hur det är att trängas med stadens alla individer & tvingas höra på det enda barnet efter det andra som bara skriker & hur kul det är att stå still i langoskön.
Men jag var hungrig & när det ändå finns langos så kan man ju passa på. Tant Anci & fröken Sara kan man ju gå på när som helst.

Varför blir jag ens förvånad? Jag vet ju hur det kommer att vara. Det är ju samma skit varje år.