Musik i sig är ju nånting så vacker och häftigt och jag borde ju inte döma och ha åsikter om andras musikval, men raring, när jag hör dig loopa samma rix fm låt om och om igen och att du på riktigt uppskatta den så kan jag inte hjälpa att tycka att du är nog lite mindre utvecklad i hjärnan än vad jag hade hoppats på.

 

Jag borde ju egentligen känna medlidande för dig, för du har inte en susning om vad som är "ok" och inte.

Jag borde inte ens skriva "ok" för det ska vara upp till var och en, egentligen. Men det är så lätt att antingen höja eller sänka en människa efter vad det föredrar att fylla livet och öronen med.

 

Sen när du också på allvar lyssnar på Katie Perry så har jag inget annat val än att gå därifrån för att kunna behålla förståndet och inte gå sönder. Jag ser ner på dig, både i hemlighet och helt öppet. Jag föraktar dig under och ovanifrån. Du är ingenting alla månader om året och jag räknar dagarna tills din och min vardag inte behöver blandas mer.

Du för inte in något ljus för mig. Du är bara svart och komplicerad. Du är egoistisk och lite korkad, faktiskt, och jag kan inte förstå att du ens har människor som vill vara med dig.