I onsdags hade jag nöjet att få lyssna på Weeping Willows igen - live och allt. Senaste gången jag såg dem var typ 2011 (??) när de var i spegelsalen. Jag slogs då av att hur föråldrad deras publik är, men trodde att det kanske bara var en dags frist.

Onsdagen var inge annorlunda & jag var ännu en gång omgärdad av stofiler med kryckor, grått hår & hörapparater. Spröda kroppar som är närmare döden än livet och jag undrar om de ens vet vad de gör där.

 

Det var nästan så att jag skämdes för bandets skull, som kanske hade förväntat sig mer drag, men kommer ut på scenen och möter artiga applåder - bara! Ingen jublar eller skriker, ingen står upp eller gör något annat än att sitta ner. Helt olikt mot dem gamla HIM tiden där öronen gick sönder och kroppen ömmade 20 minuter innan gigget ens hade börjat.

 

Men hey! Det var trevligt och groupien i mig vaknade på en gång. Jag godkänner. Jag fick tillochmed en kram av Magnus.