Jag känner mig aldrig så jävla fräsig som när jag har hörlurarna på och en låt som får mig att gilla livet, och vid dessa tillfällen svär jag åt genpoolen som inte gav mig en sångröst jag kan skryta med inför folk.

 

 

För det finns inget jag heller vill än att rejva loss och falla för känslan och verkligen sjunga med i låten, för med båda lurarna så tror jag ju att det låter rätt okej ändå, men tar jag av mig en och ska bara "höra" så är det ju ett jävla hån mot både Garfunkel & Simon som stämsjunger så fint att vore jag kristen skulle jag säga att änglarna hade stigit ner från himlen.

 

Men jag håller tyst och sjunger med i hjärnan istället, för ingen ska behöva vara runt mig när jag vill "sjunga"