Än en gång inser jag att det finns ingenting i världen jag inte skulle göra för mina grabbar. Jag skulle skaka jorden ur balans för deras skull.

Jag skulle stånga mig blodig. Och jag inser att mina grabbar är det mest betydelsefulla jag har. Det finns ingenting som är viktigare än att de ska må bra.

 

Just nu kan jag bara hålla koll på Melo som sitter som förstenad & bara stirrar rakt upp och ner på golvet. Det ömmar i själen att se att han inte är sig själv, och jag vill bara älska honom i bitar.

Det gör också ont att se att Leon blir alldeles rädd för tratten, och han bara gömmer sig hela tiden. Lilla vän, han måste ju undra, när vi bara rycker brorsan från honom och åker till katt doktorn.

Hans blick säger så mycket.

Melos också, men det ser mest ut som han avskyr mig som lät honom genomlida en lugnande spruta i nacken och en smärtstillande i lilla tassen.

 

Att hålla honom tätt i min famn tills han blev lugn och somnade är det vackraste jag har varit med om. Att sedan få vaka över honom och stryka hans päls när han låg på operationsbordet fick mig verkligen att inse att jag är mamma till den här lilla killen & jag viker aldrig från hans sida! Sedan sa veterinären att jag kunde hålla honom tills han vaknade igen, och medans jag höll det lilla sovande livet i famnen förstod jag att jag är alldeles galet kär i min lilla kille.

 

Han litar ju fullt på mig och jag ska aldrig svika honom.