Vårruset närmar sig med jävla stormsteg och jag är skit nojjig! Det är så lätt att vara kaxig i mars när man anmäler sig och man tycker att "Mäh! Det är ju schitlänge till jag ska springa, det är luuuugnt!"

Men nu. Det är typ 2 veckor kvar & paniken bara växer och växer. Nu vet jag ju vad jag har att vänta mig. Nu vet jag ju hur banan ser ut. Jag vet hur jobbigt det kommer bli...
Och jag vet att jag vill vara bättre än vad jag är nu. För att göra löpträningen lättare måste jag träna mest mentalt. Det är där jag failar.
Styrkan att fortsätta även fast det tar emot finns fan inte! Det går inte!

Jag tycker att jag försöker och försöker, men nånting gör jag ju uppenbarligen fel.
Det går bara inte...