Mitt besatta liv.

Jag har vetat väldigt länge att jag inte funkar som alla andra och att jag förmodligen har en brist på nånting i hjärnan som får mig att agera, funka och fatta mina inte alltid så väldigt kloka beslut. Om det är genetiskt eller nånting jag har plockat upp, vet jag inte. Men jag vet att allt inte är som det ska.
Nu säger jag inte att det är varken rätt eller fel, det är min hjärna och jag skulle inte vilja ha någons annan, men det har ju inte alltid varit lätt...
 
Från och med det att jag var 9 år har jag haft behov av att fylla mitt liv med olika "intressen".
Intressen som jag har tagit längre och längre i takt med att jag bytte ut dem. Det gick från oskyldig beundran, till dyrkan till nånting som helt och fullkomligt genomsyrade hela min existens. Det gick så långt att det var omöjligt att leva normalt. Jag fanns till & andades för en individ som egentligen bara var en röst på en skiva, ett ansikte som hängde på mina väggar och bestämde mitt liv utan att jag kunde kontrollera det. Jag visste att det inte var hälsosamt alla gånger, eller jag tror att jag visste det, men ingenting kunde komma igenom den osynliga bubblan jag långsamt försvann i. En bubbla jag trodde att jag hade hittat min identitet i, men som långsamt åt upp min själ innifrån och gjorde mig tom och mer förvirrad.
Jag beskyddade min bubbla för allt jag var värd, för skulle den spricka skulle jag försvinna in i mig själv och människor skulle se hur ledsen jag var. Hur ekande tomt det var inne i mig. Hur bortkommen jag var.
 
Efter flera år tog jag mig så småningom ur min uppbyggda fantasivärld och kunde vända mig om och se vilken skada den hade ställt till med. Och jag visste att jag aldrig ville hamna där igen. För det är inte värt det, varken mentalt eller ekonimiskt ;)
Och som sagt, jag har ju aldrig varit den som kan göra nånting med måtta, eller lyssna på en låt ett par gånger för att den är så bra. Jag kan lyssna i flera flera timmar om jag hittar nånting jag gillar. Så rätt var det var så dök nånting upp igen som egentligen var så otippat på att jag skulle fastna för och jag kände jag att jag höll på ta det välbekanta steget ut tillbaka till galenskapen. Känslan är så väldigt tydlig i början, det är som att vara nykär.
Det kändes ganska bra, men för en gång skull visste jag att jag var tvungen att dra i bromsen och sätta stopp för mig själv. För annars vet jag hur det kan sluta, och hur det kan börja igen...
 
Sen hjälper det också att ha en bästis som kan prata mig tillbaka till verkligheten igen...
 
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

ShelterYourNeeds - "Have you ever heard of a thing called the big bang? I said Go.”

Jag tycker inte att man ska äta djur! (www.djurensratt.se) Den här bloggen skapades ur tristess & är rätt meningslös, egentligen. Den spontana titeln var "Ranting&Raving" - Vilket är precis det jag gör. Jag har generellt svårt för människor och jag tycker väldigt mycket om många saker. Jag vet att jag har en tendens att vara ett arsel.

RSS 2.0