Love me like a rock
Det är såna här stunder jag önskar att jag kunde försvinna in i en textrad och leva där. Att kanske bli reciterad nångång över en kall öl, eller en galen hjärna som inte kan sluta trycka på "repeat" knappen.
Att vara nånting svart på vit bakgrund.
Ingen förväntar sig nånting av en texrad. Den ska bara vara kraftfull att läsa och ge mening när det inte finns någon mening.
Den behöver inte oroa sig över att bli sedd som "konstig" eller "udda" Den existerar bara, för det finns på papper. Den är som en docka med snören i. Eftersom den redan är förbestämd, kan den inte ändras, då behöver man inte göra sig till, eller tro att man måste göra saker man egentligen inte vill,.
Ibland vill jag inte finnas.
Kommentarer
Moa
Vilken tur det är då, att det finns andra som vill att du ska finnas.
Trackback
