Ensamma, tragiska männsikor är hemska. Jag tycker det är tragiskt när den vithåriga skrik gubben dyker upp lite då & då i vårat fika häng.
Han tillhör inte, men ändå proppsar han på att komma tillbaka och dricka av företagets kaffe.
Han är som ett jävla skavsår!

Han hade kommit in till oss och börjat skrika om varför det dracks kaffe ur vinglas (när det inte fanns rena muggar. De stod i diskmaskinen och blev rena) Han tyckte "att ni ska fan vara glad att ni får sitta här"

Hur i helvete kan han säga nånting sånt, när hans inte ens jobbar där, eller egentligen har rätt att vara där!
Sedan lismar han sig in hos oss för att vi ska tycka att det är lugnt och allt är förlåtet.

Den mannen har fått sparken från sitt tidigare jobb för att han var för arg. Sen ska han komma och diktera hur VI ska göra på VÅRAN arbetsplas.
Vafan!

I början tyckte jag ingenting om honom, men nu vill jag inte ens se honom.

Det är lite som han med Pratet.
Hans enda glädje i livet (förmodligen) är att börja sin dag klockan 7, sitta vid fika bordet, smaska när han äter muffins, ta tusen powernaps om dagen, göra slut på 1 rulle med 25 svarta sopsäckar på 2 dagar! (Det ska fan vara omöjligt när han har en radie på 11 meter att röra sig) och vara allmänt jävla jobbig.

Jag klarar fan inte av när han stammar ur sig vilket väder det är, om jag kan hämta 2 sopsäcks rullar åt honom, och hur mycket han uppenbarligen är kär/besatt i en av tjejerna jag jobbar med.

Jag kokar så fort jag ser honom.


HAN ÄR SÅ JÄVLA TRAGISK!!!!!!

När man blir så, kan man inte sitta hemma ensam och vara det då? Varför måste vi andra "normala" ta del av ditt jävla liv?
Ni är så jävla mobbad!