I dag har jag sett en film med han som sjunger i n'sync och hon som har 70-tals byxor på sig - en förutsägbar-kärleks-dravel-feel good film som faktiskt inte var SÅ himla tokig...
Slutet var ju bestämt redan innan filmen hade börjat.
Egentligen hatar jag sånna filmer där de 2 huvudkaraktärerna får varandra efter massa strul och missförstånd. Jag sitter och suckar av ledshet och hat när allt går som "det ska" men sedan när riktningen byts blir jag lite ledsen för att det inte får varandra...

Min hjärna går Schizo på högsta varv...