Är sanningen verkligen därute?
Folk har varit så snälla och omtänksamma när det kommer till min skadade fotled och jag uppskattar verkligen när de frågar hur det går. Jag vet aldrig hur jag ska svara, så jag säger alltid: "Jodå, det går framåt, det är inte bra än, men det blir nog bra till slut"
Vad jag egentligen vill säga är: "Jodå skiten har fått mig att bli livrädd för att gå ut för jag är så rädd att trampa fel och det har sabbat min träning för nu kan jag inte träna som jag vill vilket ha resulterat i att jag har tappat lust för att ens försöka och att ta sig till gymmet nuförtiden har blivit en jävla dragkamp i huvudet och jag föredrar att skita i det totallt och helst bara ligga kvar i soffan för jag är så jävla ledsen att det har blivit såhär och du kan inte ana hur många gånger jag har brytit ihop av fullkomlig desperation och avgrundsdjup olycka över att just jag skulle drabbas och där jag har slitit mig i håret och skrikit och försökt att inte glida in i det gamla självskadebeteende mönster där jag helst av allt ville dra nånting vasst över mina lår för att för en sekund glömma hur jävla förjävligt jag tycker det här är
det känns som jag har tappat mig själv för jag vet inte vem jag är eller vad jag ska göra nu när jag inte vill träna mer allt är förstört och det gör mig livrädd och ledsen och deprimerad det mesta känns meningslöst nu och jag har blivit nån annan..."
Men sånt har ingen tid eller lust att lyssna på.
Kommentarer
Trackback
