Jag kan ju det där med att välja
Ska man gå efter tillgänglighet i min besatthet hade ju faktiskt hockey varit att föredra. Timrå, dårå. Jag kan inte ens räkna hur många spelare jag har sett nakna/halv nakna, eller hur många gånger jag har varit i deras omklädningsrum, eller sett när de tränar. Det blev så vanligt att jag slutade reflekerade.
Hade Anton Lander varit min grej of the day hade jag inte ens behövt anstränga mig för att få hans autograf. Jag skulle tillochmed kunnat få en personlig hälsning.
Sedan skulle jag skryta för mina vänner att jag känner hans pappa och att vi tränar på samma ställe.
Men istället väljer jag en man som bor på andra sidan världen. En man som har dragit ner på takten och framträdande. En man som kanske inte finns med så länge till. En man som jag aldrig kommer att träffa (hur mycket poesi jag än önskar att diskutera) och aldrig kommer kunna säga Tack till.
Kommentarer
Trackback
