Igår träffade jag min PT igen och det var vackert! Hon frågade mig förra veckan vad för slags pass jag ville ha.

Utan att tveka en sekund sa jag; "ett högintensivt, köttigt, kaloriförbrännade pass"

Snacka om att få äta upp sina ord. Det var så jobbigt att medans vi tränade ångrade jag nästan att jag ens öppnat munnen från första början.

 

Men girl! Känslan jag hade efteråt går inte att uppnå eller beskriva med ord från det svenska språket! Jag var euforisk, hög, upprymd, jag var oövervinnerlig.

Hon är fortfarande på mig att jag tränar för mycket och att jag aldrig kommer få de resultaten jag vill åt om jag inte lägger in vila i schemat.

"Din kropp befinner sig ständigt i nedbrytningsfas" sa hon och det slog mig i ansiktet som en knuten näve. Jag satt tyst och funderade. Det hon säger är ju sant och för första gången tog jag till mig det, för nu är det på allvar. Jag har klivit ur min trygghets ruta och blickar ut på saker med helt annorlunda ögon, jag har fått en helt annan motivation och det känns som jag har vuxit 2 meter mentalt.

 

Det är slut på ursäkterna, för nu, nu jävlar gäller det!