Snyfta genom tidningen
Jag läste en recension av First Aid Kits nya singel och den fick mig nästa att börja gråta för det kändes så fint
"'My silver lining' är en helt perfekt poplåt. Den är så bra att jag inte vill lyssna på något annat. Bara trycka play, rewind, play, rewind ända till störningsjouren ringer på dörren. Då ska jag spela låten också för dem"
Jag blir alldeles gråtmild av det journalisten skrev och jag vill bara berätta för henne att hon kunde inte ha slagit huvudet mer på spiken, för det där är mina ord! Det där är jag.
Hela jag är uppbyggd av repetitiva låtar som driver mig till mental orgasm och innerlig extas och det är ett måste för mig för att vilja leva vidare.
Känslan av en fantastisk låt går inte att sätta ord på och när man väl hittar den så går det inte att sluta!
Som när jag lyssnade på America från Central Park i en hel arbetsvecka i sträck utan att tycka det var konstigt. Eller när en hel förmiddag går åt att bara hantera gåshuden som en röst ger.
Det är så fulländat som det någonsin kan bli!
Kommentarer
Trackback
