När jag dör kommer ingen kunna säga "Hon älskade verkligen livet och hon såg fram emot framtiden" så som alla andra verkar göra.

För alla som dör, vare sig det är på låtsas eller på riktigt så ääääälskade alla verkligen att leva & alla hade så jävla mycket going for them.

 

 

När jag dör kan folk säga "Ja, hon var less som fan på livet. Hon tyckte aldrig att hon var menad för det. Hon sa ofta att hon kände sig som en mänsklig nitlott"

Och jag kan väl inte vara den enda som känner så? Inte för att jag vill dö, men jag är rätt less på att behöva finnas. För jag har inget "going for me" eller ens tro att det kommer ordna sig i framtiden. Jag är dömd att aldrig nå riktigt ända fram och jag kommer vandra mellan att lyckas ett litet kort tag, för att sedan ryckas tillbaka och måste se på, och så kommer det alltid att vara!

 

 

Jag kommer aldrig bli Chicken Lady. Cause Chicken Lady loves life.