Livet & Människor

Jag skulle nog aldrig kunna bli kung. Jag skulle aldrig kunna fejka mig till att jag känner sympati och sorg för människor.
Eftersom samhället söker efter "tröst" och vägledning vid en tragedi i en människas status, måste man (förmodligen) kunna känna med andra och beklaga sorgen.

Ska det bli bättre för att en stastminister eller president tycker att situationen är fruktansvärd? Gå verkligen människor på sånt? Är vi verkligen så lurad?

Undra om de vekligen bryr sig - på riktigt?
Hur kan man känna medlidande för helt okända människor? Hur kan människor vara nånting att sörja? Är det bara jag som tycker att vi är en äcklig ras? En destruktiv art med storhetsvansinne och en onaturlig törst för att ta oskyldiga liv? (djuren)

Vad gör vi som är så jävla fantastiskt??





Kommentarer
Mow

Tja, det finns ju delar av mänskligheten som faktiskt jobbar för att förbättra den också ... som du, och andra djurrättsaktivister, tex.

2012-05-18 @ 21:51:41


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

ShelterYourNeeds - "Have you ever heard of a thing called the big bang? I said Go.”

Jag tycker inte att man ska äta djur! (www.djurensratt.se) Den här bloggen skapades ur tristess & är rätt meningslös, egentligen. Den spontana titeln var "Ranting&Raving" - Vilket är precis det jag gör. Jag har generellt svårt för människor och jag tycker väldigt mycket om många saker. Jag vet att jag har en tendens att vara ett arsel.

RSS 2.0