Igår var grabbarna hos farbro doktorn för den årliga vaccinationen. Jag känner mig aldrig så älskad av dem som när vi åker till främmande ställen, eller när vi är ute med dem. Då slår de tassarna runt min hals och ger mig (vad jag vill tolka det som) en bamse kram. Fast i själva verket är det ju rädsla de handlar om. Men de är så dudliga när de tittar runt i en blanding av nyfikenhet och skräck. Då gnosar jag ner näsan i deras päls och viskar att de inte är någon fara.
Sedan sjunger jag "soft kitty" dem.